Keel G, Gustafsson A, Urey Adamsson M

Subkutan vs intravenös immunterapi – värdet för lungcancervården i Sverige

Med en global incidens på 2,2 miljoner fall år 2020 är lungcancer den näst vanligaste cancerformen efter bröstcancer. I Sverige avled cirka 3 500 personer i lungcancer under 2021 och den relativa femårsöverlevnaden var 24 % för män och 32 % för kvinnor. Även om överlevnaden fortfarande är låg har den förbättrats under de senaste årtiondena, till följd av medicinska framsteg.

Nya terapier, såsom riktade terapier och immunterapier, har förändrat behandlingslandskapet inom lungcancer och används i dag rutinmässigt i de flesta EU-länder. Immunterapier aktiverar kroppens eget immunförsvar för att bekämpa tumörceller och kan ge ökad överlevnad och varaktig behandlingsnytta. Den snabba implementeringen har samtidigt inneburit utmaningar för sjukvårdens resurser, då behandlingarna ofta ges frekvent och under lång tid.

Traditionellt administreras immunterapi intravenöst, vilket innefattar flera moment av förberedelse i apotek och på sjukhus, följt av en lång infusionstid. Detta är resurskrävande och tar tid från både beredningsfarmaceuter och sjukvårdspersonal, samt upptar vårdplatser och utrustning. Studier visar att intravenös administrering kan ta upp till 90 minuters arbetstid för personal och upp till tre timmar i behandlingsstol för patienten. Som alternativ har immunterapier som kan administreras subkutant nyligen introducerats. Subkutan administrering är en enklare och snabbare process än intravenös administrering och har visats ge likvärdig klinisk effekt.

Syftet med denna studie var att jämföra av resursåtgången vid subkutan respektive intravenös administrering av immunterapi vid lungcancer, mätt i frigjord administreringstid, frigjord stolstid och potentiella kostnadsbesparingar vid en övergång till subkutan behandling.

Skillnader i resursutnyttjande uppskattades genom en analys av den totala kapaciteten vid tre svenska lungkliniker. Analysen inkluderade beredningsfarmaceut- och sjukvårdspersonal samt nyttjande av fysiska resurser såsom behandlingsstol och utrustning. Metoden time-driven activity-based costing (TDABC) användes för att kartlägga processer och mäta resursanvändning. Som underlag genomfördes en riktad litteraturöversikt för att identifiera relevanta processmoment och ta fram processkartor. Dessa validerades genom intervjuer och workshops med personal vid respektive klinik. Utifrån de validerade processkartorna uppskattades resursanvändning och skillnader mellan subkutan och intravenös administrering, vilka därefter tillämpades på klinikernas årliga patientflödena.

Resultaten visade att de totala beräknade besparingarna vid övergång till subkutan behandling uppgick till cirka 4,3 miljoner kronor per år. Subkutan administrering var mer effektiv per process, per patient och per år för de inkluderade klinikerna. Skillnaderna mellan klinikerna speglar variationer i kapacitet och belastning inom svensk sjukvård.

Studiens resultat visar att subkutan behandling kan minska kapacitetsbelastningen på lungkliniker genom kortare sjukskötersketid, mindre stolstid och ett minskat behov av läkemedelsberedning. De identifierade effektiviseringsvinsterna vid subkutan monoterapi i lungcancervården visar på en potential till att bättre möta framtida behov.

För mer information kontakta Anna Gustafsson

IHE RAPPORT 2026:2, IHE: Lund